Drömde att jag träffade en läkare. Hon hette någoting fint och lite längre. Tre stavelser. Minns ej vad. Hon log mycket och var snäll. Vi pratade och hon var mer personlig än vad en läkare ska vara i vad som ändå var ett patientsamtal. 

Tillbaka till läkaren. Hon satt på en liten boll, i luften. Ovanför staden. Helt plötsligt såg jag utsikten över staden och solen lyste lågt i oranged och lila. Det var så vackert och jag utbrast "Åååh, jag måste ta en bild på det här, kolla vyn!!!" hon höll med. Jag letade efter min kamera, men då fick jag en sån otrolig höjdskräck. Jag blev livrädd, för jag insåg att jag satt uppe påm en stor boll, utan någon säkerhet. det fanns inget som skyddade och den lutade ju. Om jag sklulle ramla skulle jag vara så död. Jag trevade efter kameran, trevade med kameran, höll  nästan på att spy när jag tänkte på var jag var och det var verkligen en äcklig och realistisk känsla när jag såg och kände mig själv falla genom luften flera hundra meter ner mot min död. Det hände alltså inte, men det var så nära vad som skulle kunna ske. Jag hann tyvärr inte fota innan solen gått upp och det var hur soligt som helst.

 

Bilden av min dröm zoomades ut, så jag såg inte från mina ögon längre, utan från håll så att säga och jag såg att vi satt på månen. Och jag undrade hur det kom sig att vi satt på månen och varför månen var så liten och hur vi kunde andas och om människor verkligen ska hoppa upp på månen och sitta där. Var det verkligen bra?! 
Vad läkarsamtalet handlade om riktigt kan jag inte minnas, men psykiatriker var hon iaf :) Kanske sa vi ingenting vettigt - hur som helst: 

 

Det hade blivit jättesoligt; det lyste verkligen som på morgonen i ett ljust sovrum med morgonsol, utan något mörkt för fönstrena. Sådär galet. Jag tänkte, bäst att skynda nu och i nästa sekund var på någons studentskiva, men jag vet inte vems. Jag fotade och filmade. Studenterna sprang runt. Jag såg att jag var på min gamla grundskola, men nu tog dem studenten där (?). Min bror vad med mig också samt några kompisar till mig eller honom (minns ej). Det sista jag minns att jag tänkte och gjorde var att "det måste komma fler studenter så det blir mer liv i min bild, det ser lite tomt ut" och jag väntade med att ta bilder/filma.