"Det här är varför jag inte åker tunnelbana", sa du och syftade på hur trångt det var. "Men det är ju rusningstid, en timme innan eller framåt så är det inte alls såhär!" sa jag. Vi kunde inte klämma in oss i någon vagn, så vi väntade på nästa tåg som kom strax efter. Det var nästan lika fullt det, men inte riktigt. 

 

Jag vinglade till flera gånger. Stod precis så jag inte nådde något att hålla i. Det var inte riktigt så packad att man stod tryckt mot varenda person. Du höll i den där saken i taket. Efter att ramlat till på en gubbe precis bakom mig och ursäktat mig (fast det såklart inte gjorde något) tog jag tag i din jacka, log lite och sa "det blir bra". Det kändes kul, för jag fann något humoristiskt i att jag upplevde situationen mysig. Vi tittade inte på varandra. Du höll upp din ena arm och jag tog upp min hand lite, tittade på din och visste inte exakt vad jag skulle göra. Du tog tag ungefär runt min handled och jag höll mig fast perfekt kring din. Ett grepp där och ett annat där, jag vinglade inte så mycket längre. Det hela gick ju jättefort, det var som inget speciellt på ett sätt. Men det kändes som längre än "jättefort" för mig, för jag hann tänka så mycket och känna så mycket. Det är så med tid förresten, har jag märkt, att det är när man hinner uppleva, tänka, känna så mycket under några få, eller en halv, sekunder/sekund som man upplever att tiden är/var längre. 

 

"Nu ska jag av" sa jag. Du tittade framför dig, inte på mig, och blinkade som du blinkar ibland. Ingen snabb blinkning, ingen "nu sluter jag ögonen"-blinkning, utan en aningens längre blinkning bara. Det är ungefär som ett "jag vet". Innan dörrarna öppnades och alla skulle trängas för att komma av och in, försökte jag vrida upp en arm för att ge dig en liten kram, men det var ju som sagt trångt. Min arm höjde sig, du tittade på min hand och på mig och så var din hand vid min ."Nej..." sa jag ""... kram?" så kramades vi lite snabbt och knöckligt och du gav mig en puss på kinden som alltid, och som vanligt fick du ingen av mig. "Vi hörs imorgon" sa du, "Aaa, mm, okej" svarade jag i vimlet medan jag gick av. Sen gick jag och log på perrongen, i rulltrappan, på gatan... En kille vars blick jag mötte trodde nog att det var honom jag log åt. Nä... 

 

Många snackar om jantelagen och då avskyr de den alltid och tycker att den ska trotsas. Det handlar oftast om pengar, framgång, helt ärligt handlar det oftast om det då. Visst, visst, men när jag tänker på något som är synd att förringa och handlar om "du ska inte tro att du är något" är det känslan av stolthet och självförtroende hos människor. Och hur många (inkluderat de som är så anti "jantelagen") tänker på det här och att låta andra vara stolta över sig själva? Utan att störa sig så fasligt på det? Försöka dra ner de "på jorden" - kanske är tanken, men det kan lätt bli under jorden istället. 

 

Såhär. Någon är stolt, jävligt stolt, lite lagom stolt och uppvisar det verbalt, överdrivet eller lite lagom och ödmjukt. Personen kanske är upprymd, kanske öser beröm över sig själv. Det är väl bara bra?  Det finns väl få känslor som är bättre än när man känner att man lyckats med något, oavsett vad det är, kanske när man tagit sig igenom något som kändes svårt. Inte en chans på jorden att man är ohälsosamt egocentrisk om man ger sig beröm över det. Jag tycker jag ser den här tendensen rätt ofta, den här tendensen att störa sig på sånt där. Men även tendenser att störa sig på personer med "dåligt självförtroende" för det är ju en synd. Dåligt självförtroende kan skapa irritation, dåligt självförtroende borde rättas till. Stolthet och bra självförtroende (om än för stunden!) verkar ju dock också behöva "rättas till". Man ska ju inte gå omkring och tro att man är "så himla bra".
Men det tänket är så sjukt. Jag vet, det är mycket som är sjukt, betéenden folk har. Inte sjukt då, mänskligt, men jag önskar att folk tänkte till. 

 

Det verkar för många vara okej att ge beröm till någon och det här kan röra personer de anser att de tycker om. Beröm är kul att ge och få tacksamhet och uppskattning för. Men om personen som fått beröm berömmer sig själv vid ett annat tillfälle, njaa, det kan sticka lite. Men det är så själviskt. Det gör mig ledsen. För det bästa självförtroendet får man om man känner uppskattning till sig själv och sedan får bekräftelse från andra. Inte bekräftelse från andra som man blint uppskattar. Får man inte bekräftelse när man delar med sig till någon nära hur grym man tycker att man är, så spelar inte små komplimanger och bekräftelse någon roll för självförtroendet. Det blir som att bygga på: Du duger när jag säger att du duger, inte när du säger att du duger.
Skitenkla exempel: Göra saker till höger och vänster, leta efter någon som säger: Du är bra, du duger. Bygga sitt självförtoende på det. Mindre bra. Eller göra saker utifrån eget huvudet, tycka om sig själv, känna stolthet över sig själv och få bekräftelse och uppskattning av andra för samma saker som man själv tycker om hos sig själv. Det höjer en, det boostar självförtroendet. Och ett äkta bra självförtoende och självkänsla förtjänar alla. Och det gör INTE automatiskt att man får behovet att trycka ner andra, eller att man tror sig äga världen. 

Jag tror såna här betéenden och tänk folk har bottnar i osäkerhet i de själva. Hur som helst passar det inte alls bra i nära relationer. Det är helt enkelt hemskt då. 

Och ärligt talat; lagom, mellanmjölk, ödmjukhet, sverige, svenskt, trist - ni är för många som blandar och blandar ihop det i en uttjatad sörja! Kom igen, ställ dig frågan "Är det så eller är det bara jag som är rädd att det är så?" nån gång. Liite off topic, men on topic liksom... 

Om jag tycker om någon, så vill jag den väl. 

I kärlek kan finnas svartsjuka. Men svartsjuka är inte kärlek. Att vilja göra någon svartsjuk är inte ett tecken på kärlek för mig, oavsett om man vill göra någon ledsen, arg eller bara "se att någon bryr sig". För om man inte bryr sig om att den man påstått "tycker om" behöver uppleva den hemska känslan av svartsjuka, är det tecken på drag som jag inte vill ha med att göra mer än nödvändigt. Och om man främst vill framkalla svartsjuka, istället för kärlek och uppskattning, tyder det på en skev syn på "kärlek" och bekräftelse... Och svartsjuka kommer de flesta drabbas av tillräckligt här i livet. 

Om jag bryr mig om någon eller om jag vill ha någon, och det andra förutsätter det första, då vill jag främst göra personen glad och sist av allt få personen att uppleva negativa känslor. Och det ska vara jämlikt, annars kan det vara. Annars mår man bara dåligt. 

Bara det alltså.