Varje dag utan dig förlorar ett barn extra sin favoritleksak 

en flicka ser sin katt bli överkörd 

fler hundvalpar plågas till döds 
fler familjer splittras i krig
fler åldringar kör ner bilen i sjön 

 

Det måste utan tvekan vara så. 

Det är patetiskt av mig att gråta vid datorn, gråta till musik, gråta på väg till affären, gråta på väg hem, gråta på tunnelbanan, gråta på natten, gråta i soffan - bara för att ingenting kan kännas sorgligare. 

 

 Jag vill öppna ögonen igen

titta på dig och skratta

åt att allting bara var ett skämt. 

Jag kunde vara arg, eller du kunde vara, eller vi kunde båda vara arga

skratta och kolla på varandra och säga att vi får inte skrämmas sådär 

och jag kunde slå dig och du kunde se gladast ut i världen och pussa

mig 

 

Jag står inte ut ju 
Jag drömde att Bubbi dog också. Lilla tjockis, han ska inte dö... Sötaste. 
Men han saknar dig också. 

 

Det spänner och smärtar i halsen, käken, bröstet, ögonbrynen... 

Lite svårt att hindra tårarna. 

Man kan leva fast man föddes utan halva hjärnan... Jag borde kunna leva fast jag saknar något jag föddes utan, även om det känns som att det är halva mig som saknas. 

Är det så värt att få andas? Få vakna? 

Vill man bo i en liten mörk grotta resten av sitt liv om man sett solen? 

 

http://www.youtube.com/watch?v=rjFaenf1T-Y