Du sa att du måste "in till stan" och frågade om jag ville ha skjuts. Det behövde jag inte. Jag skulle inte ens in till "stan". Och det var bara två stationer med tunnelbanan i så fall. Jag svarade att "hmm... n..e..aa.." och att "det behövs inte alltså" men du frågade om jag ändå inte skulle ha skjuts för du skulle ju inåt nu och det går ju så fort och bilen var bara här under. Så jag sa okej. 

 

Vi sa inte mycket i hissen ner till garaget. Jag kände mig blyg, är ganska säker på att jag rodnade i hissen. Och jag tror det tog längre tid att komma till din bil och köra ut och förbi tunnelbanan, än det tog att åka den korta biten till där du släppte mig. Jag tackade för skjutsen och hoppade ur, promenerade till tunnelbanan och åkte tillbaka dit vi kom ifrån.

 

Jag kom på att jag ville bara vara några minuter till i din närhet. Sitta i en bil med dig. Du kändes för bra helt enkelt.

Jag orkade inte längre. Orkade inte längre sitta upprätt vid din sida. Mitt huvud sjönk mot din axel. Sedan ännu längre ner. "Vänta... Du ska få en kudde" sa du. Jag log för mig själv; så fin, så du.

 Jag somnade till under filmen. Filmen som jag inte ens ville se, för jag hade sett den. Och jag var jättetrött, men vågade inte dela säng med dig än. Så en film ville jag absolut kolla på för jag "kunde inte" sova.

 

När filmen var slut pratade vi lite och båda var jättetrötta. Då fick mitt huvud sjunka ännu längre ner, jag la det i ditt knä och vände mig in mot dig. Jag orkade inte kolla på dig, det kändes för klyschigt. Det var precis så jag tänkte. Men hur länge kan man undvika någons blick? Det hade blivit för konstigt. Jag tittade upp på dig och jag har ingen aning om hur jag tittade eller hur jag såg ut. Du tittade, uppenbarligen, ner på mig... länge. Eller det kändes som länge. Jag tänkte att det här börjar bli riktigt kul; är vi så nervösa, eller är vi så obekväma med varandra? Det är vi ju inte. Så är vi båda så nervösa? Över samma saker eller över olika saker?

 

Du tittade på mig med en stel blick, kanske fokuserad, kanske nervös, kanske irriterad, kanske fundersam. Inte vet jag, men sen böjde du ditt huvud och gav mig kanske den snabbaste pussen i historien på munnen. Ditt huvud var tillbaka snabbt och jag låg och tittade upp på dig, men nu var jag tvungen att le. Du log inte så mycket. Men jag log jävligt mycket tror jag. 

Jag vill ha kärlek. Jag vill ge kärlek. Platonisk och kanske lite fysisk. Vänlighet. Bekräftelse. Glädje. Hopp. Eftertänksamet. Sammanhang. Mål, mening. Frid.

Jag letar inte efter någon att ha, för jag tror inte jag hittar någon. Jag vet alltför väl vad jag vill ha, för tankar, år, erfarenheter, känslor och utveckling har vaskat fram det. Jag känner mig glad över det. Lite sorgsen om jag tänker att jag aldrig hittar det, men då får det också vara så. Och jag letar inte efter det i vem som helst, för jag vet att det är alldeles för speciellt för att kunna ligga latent här och var. Och jag kan vara ensam och själv länge och ofta för det är jag van vid och då kan jag vara mig själv åtminstone. Jag tänker bara njuta av allt bra som finns och allt jag kan göra här i livet och försöka vara öppen mot alla jag träffar på medan åren passerar. 

 

Men om jag ska ha någon särskild...

 

... Så ska jag ha en kille som inte skäms över mig. Som kanske, eller kanske inte, stör sig på när jag råkar prata för högt och snabbt och mycket, då jag blir exhalterad, vilket är ofta. Men blir han störd, så ler han och ber mig sänka rösten och om jag blir upprörd skrattar han och om jag skrattar så skrattar han. För även om jag pratar alldeles för mycket och högt så är han glad, för han älskar mig och om jag är glad så väger det upp de där decibellerna. 
 Och oavsett hur störd han blir, så skäms han inte.  Om en gamling eller en mamma till en sovande bebis, eller någon som läser blir störd så skäms han fortfarande inte, men gör mig lite uppmärksam. För han skäms inte över mig. Han går inte runt och tittar sig omkring vart han än är och undrar om någon tänker något om mig, eller honom, eller oss. För det spelar inte så jättestor roll. Är jag glad och ingen annan är ledsen och han är glad, då är världen bra där och då.

När han tittar på mig så ser han världens vackraste tjej och det finns ingen finare. (Även fast det finns det, men han vet inte det och kommer aldrig kunna se det.) Han ser den han älskar att titta på mest i hela världen, för han älskar den han tittar på just då - faktiskt mest utav allt. Och det konstiga är att att han skulle tycka så även om näsan blev krokigare eller tjockare, kinderna helt skrynkliga eller om halva sidan försvann. För någonting magiskt finns där. Han vill pussa på munnen, pussa på näsan, smeka eller nypa i kinderna, tala till ögonen och det som finns där bakom. Inte för att han bara tänker att jag uppskattar nog det, utan för att han vill vill vill.

När jag blir tjatig, som jag alltid blir, och egentligen i onödan kommer att tänka på och pratar om hur synd det är om björnar som blir rappade på galla, eller griskultingar som skriker när de blir kastrerade utan bedövning och när grisarna trängs och skadar sig på väg till slakten, och jag börjar gråta till ingen nytta, tänker inte han: "Det var till ingen nytta. Det där var dumt. Det där vet hon ju redan. Det där är mesigt. Det där är jobbigt." För han ser bara en gråtande liten tjej som han älskar och det spelar ingen roll varför hon gråter, han vill trösta henne. Men att det beror på att han tycker hon har jordens finaste hjärta gör att han älskar henne ännu mer. Han kanske håller om mig, eller håller med, eller säger åt mig att sluta tänka på sånt, eller tar mina händer och slår mig lätt i ansiktet och drar ett skämt och då skrattar jag för jag kan nästan alltid skratta och skämta fast jag gråter. Och det tycker jag om. Och det tycker han också om med mig och med sig själv, för han kan ju också göra så. 

Han har inga kompisar som inte vill att vi ska vara tillsammans och inga kompisar som inte vill att jag ska hänga med på saker ibland. För han har inga kompisar som inte tycker om mig. Det går inte, för han tycker om mig alldeles för mycket och skulle någon ogilla mig skulle det inte vara hans riktiga vän, för jag är ju en del av honom och han står för mig. Och jag vill tycka bra om alla och vara bra mot alla och därför ogillar inte hans kompisar mig, även om jag inte klickar perfekt med alla. För det respekterar vi; vi vet ju att alla är olika och vi vill helst bara ha kärlek här i världen.  

Vi kanske sitter tillsammans och hoppar till Blumchen, eller så gör jag det själv, men om han ser det så blir han lite eller mycket glad. Och om han lyssnar på musik som jag inte tycker om så säger jag att det låter som skit och att jag inte förstår hur han kan lyssna på det. Men det är bara för att jag inte förstår. Jag blir förbryllad. Men jag älskar honom lika mycket för det och han känner mig så han är bara glad och jag med, för det är härligt att han har musik som han verkligen gillar. Men när jag kan massa gamla hiphoptexter eller töntiga hits helt perfekt, tycker han bara jag är jävligt cool.

 

När jag berättar saker som hänt, eller ska hända, eller kan hända, om mig själv eller andra, eller teorier eller drömmar eller aktuell vetenskap, då lyssnar han även om det för de flesta skulle klassas som "inget speciellt" eller ointressant. För det blir inte ointressant, för det är mina tankar och han vill veta. Han vill ha så mycket av mig som finns.  Och när jag svävar iväg alltmer och hamnar någon helt annanstans, och minns en gång då jag var tre år och gick bland brännässlor och var rädd och försökte lyssna när mina dagisfröknar viskade, då tänker inte han "Vadfan snackar hon om? Varför ska jag lyssna på det här?" eller avbryter mig bara för att han inte tycker det är aktuellt eller relevant eller roligt. Nej, han lyssnar artigt och tycker om mig. Eller så blir han nästan lika försjunken i vad jag säger som jag själv är. 

Vi diskuterar allt mellan himmel och jord. Ibland börjar jag, ibland börjar han. Vad det än är eller var vi än hamnar så rinner det inte lätt ut i sanden. Densiteten hos olika ting kan vara intressanta. Och om spindlar verkligen kan hoppa. Hur språk påverkade utvecklingen hos människor likaså. Vilken liten sekunddel på en låt som är helt perfekt är synnerligen intressant. Att vi skulle förstå vad vi menade och ha ha ungefär samma humor och hajja skojigheterna i det lilla är självklart! Därför skulle han tycka jag var helt fenomenalt rolig. Och det skulle jag tycka att han var. När jag vänder och vrider på allt man kan, även det han säger, blir han inte arg och tycker att jag är jobbig eller negativ, eller gränsjuk. Han känner ju mig och vet att jag är sådär. Det är ju för att jag vill veta allt som går att veta och försöka förstå allt som går att, åtminstone nästan, förstå. Speciellt om det kommer till honom. Så jag släpper inte saker "bara sådär" för jag vill verkligen kunna förstå, för det är VIKTIGT för mig. Jag älskar någon jag känner väl, inte en sak och inte en liten bebis.

Och han blir inte så svartsjuk. Inte för att han saknar den förmågan, men för att han vet att, på gott och ont (allra mest gott) kanske, är han den som betyder mest för mig, som jag valt och som andra inte kan mäta sig med. Jag skulle kunna träffa hela världen och vara med tusen andra och känna kärlek till en massa, men... inte på långa vägar som till honom. Och jag skulle fortfarande bara längta till honom och hans kropp och hans hjärna och så som han ser mig och allt som inte går att dela lika bra med någon annan än honom. 

 

När jag tycker att jag har gjort något helt fantastiskt och känner mig grym så behäver jag aldrig tänka på hur jag framstår för honom. Jag får säga att jag är bäst i hela världen och det kommer aldrig någonsin störa honom. För om man verkligen älskar någon så finns det inget "jag ska kedja dig på marken". Man ser gärna personen flyga fritt på fluffiga moln eller så. Man ska inte behöva låtsas heller. Så hur mycket jag än känner att jag skryter ogenerat, så kommer det inte låta som skryt i hans öron. Han blir bara glad för att jag ibland kan känna mig så bra. 

Han skulle se mig för den jag är. Och vem jag är bestämmer jag. Sen avgör jag vem jag anser kan se det. Han skulle se det mest av alla. Och den känslan är nog bäst i världen. Han skulle känna detsamma och veta att jag visste vem han var och att just därför kunde jag älska honom såhääääär mycket. För det är så, det är då man verkligen kan.