Du sa att du måste "in till stan" och frågade om jag ville ha skjuts. Det behövde jag inte. Jag skulle inte ens in till "stan". Och det var bara två stationer med tunnelbanan i så fall. Jag svarade att "hmm... n..e..aa.." och att "det behövs inte alltså" men du frågade om jag ändå inte skulle ha skjuts för du skulle ju inåt nu och det går ju så fort och bilen var bara här under. Så jag sa okej. 

 

Vi sa inte mycket i hissen ner till garaget. Jag kände mig blyg, är ganska säker på att jag rodnade i hissen. Och jag tror det tog längre tid att komma till din bil och köra ut och förbi tunnelbanan, än det tog att åka den korta biten till där du släppte mig. Jag tackade för skjutsen och hoppade ur, promenerade till tunnelbanan och åkte tillbaka dit vi kom ifrån.

 

Jag kom på att jag ville bara vara några minuter till i din närhet. Sitta i en bil med dig. Du kändes för bra helt enkelt.

Jag orkade inte längre. Orkade inte längre sitta upprätt vid din sida. Mitt huvud sjönk mot din axel. Sedan ännu längre ner. "Vänta... Du ska få en kudde" sa du. Jag log för mig själv; så fin, så du.

 Jag somnade till under filmen. Filmen som jag inte ens ville se, för jag hade sett den. Och jag var jättetrött, men vågade inte dela säng med dig än. Så en film ville jag absolut kolla på för jag "kunde inte" sova.

 

När filmen var slut pratade vi lite och båda var jättetrötta. Då fick mitt huvud sjunka ännu längre ner, jag la det i ditt knä och vände mig in mot dig. Jag orkade inte kolla på dig, det kändes för klyschigt. Det var precis så jag tänkte. Men hur länge kan man undvika någons blick? Det hade blivit för konstigt. Jag tittade upp på dig och jag har ingen aning om hur jag tittade eller hur jag såg ut. Du tittade, uppenbarligen, ner på mig... länge. Eller det kändes som länge. Jag tänkte att det här börjar bli riktigt kul; är vi så nervösa, eller är vi så obekväma med varandra? Det är vi ju inte. Så är vi båda så nervösa? Över samma saker eller över olika saker?

 

Du tittade på mig med en stel blick, kanske fokuserad, kanske nervös, kanske irriterad, kanske fundersam. Inte vet jag, men sen böjde du ditt huvud och gav mig kanske den snabbaste pussen i historien på munnen. Ditt huvud var tillbaka snabbt och jag låg och tittade upp på dig, men nu var jag tvungen att le. Du log inte så mycket. Men jag log jävligt mycket tror jag. 

Jag vill ha kärlek. Jag vill ge kärlek. Platonisk och kanske lite fysisk. Vänlighet. Bekräftelse. Glädje. Hopp. Eftertänksamet. Sammanhang. Mål, mening. Frid.

Jag letar inte efter någon att ha, för jag tror inte jag hittar någon. Jag vet alltför väl vad jag vill ha, för tankar, år, erfarenheter, känslor och utveckling har vaskat fram det. Jag känner mig glad över det. Lite sorgsen om jag tänker att jag aldrig hittar det, men då får det också vara så. Och jag letar inte efter det i vem som helst, för jag vet att det är alldeles för speciellt för att kunna ligga latent här och var. Och jag kan vara ensam och själv länge och ofta för det är jag van vid och då kan jag vara mig själv åtminstone. Jag tänker bara njuta av allt bra som finns och allt jag kan göra här i livet och försöka vara öppen mot alla jag träffar på medan åren passerar. 

 

Men om jag ska ha någon särskild...

 

... Så ska jag ha en kille som inte skäms över mig. Som kanske, eller kanske inte, stör sig på när jag råkar prata för högt och snabbt och mycket, då jag blir exhalterad, vilket är ofta. Men blir han störd, så ler han och ber mig sänka rösten och om jag blir upprörd skrattar han och om jag skrattar så skrattar han. För även om jag pratar alldeles för mycket och högt så är han glad, för han älskar mig och om jag är glad så väger det upp de där decibellerna. 
 Och oavsett hur störd han blir, så skäms han inte.  Om en gamling eller en mamma till en sovande bebis, eller någon som läser blir störd så skäms han fortfarande inte, men gör mig lite uppmärksam. För han skäms inte över mig. Han går inte runt och tittar sig omkring vart han än är och undrar om någon tänker något om mig, eller honom, eller oss. För det spelar inte så jättestor roll. Är jag glad och ingen annan är ledsen och han är glad, då är världen bra där och då.

När han tittar på mig så ser han världens vackraste tjej och det finns ingen finare. (Även fast det finns det, men han vet inte det och kommer aldrig kunna se det.) Han ser den han älskar att titta på mest i hela världen, för han älskar den han tittar på just då - faktiskt mest utav allt. Och det konstiga är att att han skulle tycka så även om näsan blev krokigare eller tjockare, kinderna helt skrynkliga eller om halva sidan försvann. För någonting magiskt finns där. Han vill pussa på munnen, pussa på näsan, smeka eller nypa i kinderna, tala till ögonen och det som finns där bakom. Inte för att han bara tänker att jag uppskattar nog det, utan för att han vill vill vill.

När jag blir tjatig, som jag alltid blir, och egentligen i onödan kommer att tänka på och pratar om hur synd det är om björnar som blir rappade på galla, eller griskultingar som skriker när de blir kastrerade utan bedövning och när grisarna trängs och skadar sig på väg till slakten, och jag börjar gråta till ingen nytta, tänker inte han: "Det var till ingen nytta. Det där var dumt. Det där vet hon ju redan. Det där är mesigt. Det där är jobbigt." För han ser bara en gråtande liten tjej som han älskar och det spelar ingen roll varför hon gråter, han vill trösta henne. Men att det beror på att han tycker hon har jordens finaste hjärta gör att han älskar henne ännu mer. Han kanske håller om mig, eller håller med, eller säger åt mig att sluta tänka på sånt, eller tar mina händer och slår mig lätt i ansiktet och drar ett skämt och då skrattar jag för jag kan nästan alltid skratta och skämta fast jag gråter. Och det tycker jag om. Och det tycker han också om med mig och med sig själv, för han kan ju också göra så. 

Han har inga kompisar som inte vill att vi ska vara tillsammans och inga kompisar som inte vill att jag ska hänga med på saker ibland. För han har inga kompisar som inte tycker om mig. Det går inte, för han tycker om mig alldeles för mycket och skulle någon ogilla mig skulle det inte vara hans riktiga vän, för jag är ju en del av honom och han står för mig. Och jag vill tycka bra om alla och vara bra mot alla och därför ogillar inte hans kompisar mig, även om jag inte klickar perfekt med alla. För det respekterar vi; vi vet ju att alla är olika och vi vill helst bara ha kärlek här i världen.  

Vi kanske sitter tillsammans och hoppar till Blumchen, eller så gör jag det själv, men om han ser det så blir han lite eller mycket glad. Och om han lyssnar på musik som jag inte tycker om så säger jag att det låter som skit och att jag inte förstår hur han kan lyssna på det. Men det är bara för att jag inte förstår. Jag blir förbryllad. Men jag älskar honom lika mycket för det och han känner mig så han är bara glad och jag med, för det är härligt att han har musik som han verkligen gillar. Men när jag kan massa gamla hiphoptexter eller töntiga hits helt perfekt, tycker han bara jag är jävligt cool.

 

När jag berättar saker som hänt, eller ska hända, eller kan hända, om mig själv eller andra, eller teorier eller drömmar eller aktuell vetenskap, då lyssnar han även om det för de flesta skulle klassas som "inget speciellt" eller ointressant. För det blir inte ointressant, för det är mina tankar och han vill veta. Han vill ha så mycket av mig som finns.  Och när jag svävar iväg alltmer och hamnar någon helt annanstans, och minns en gång då jag var tre år och gick bland brännässlor och var rädd och försökte lyssna när mina dagisfröknar viskade, då tänker inte han "Vadfan snackar hon om? Varför ska jag lyssna på det här?" eller avbryter mig bara för att han inte tycker det är aktuellt eller relevant eller roligt. Nej, han lyssnar artigt och tycker om mig. Eller så blir han nästan lika försjunken i vad jag säger som jag själv är. 

Vi diskuterar allt mellan himmel och jord. Ibland börjar jag, ibland börjar han. Vad det än är eller var vi än hamnar så rinner det inte lätt ut i sanden. Densiteten hos olika ting kan vara intressanta. Och om spindlar verkligen kan hoppa. Hur språk påverkade utvecklingen hos människor likaså. Vilken liten sekunddel på en låt som är helt perfekt är synnerligen intressant. Att vi skulle förstå vad vi menade och ha ha ungefär samma humor och hajja skojigheterna i det lilla är självklart! Därför skulle han tycka jag var helt fenomenalt rolig. Och det skulle jag tycka att han var. När jag vänder och vrider på allt man kan, även det han säger, blir han inte arg och tycker att jag är jobbig eller negativ, eller gränsjuk. Han känner ju mig och vet att jag är sådär. Det är ju för att jag vill veta allt som går att veta och försöka förstå allt som går att, åtminstone nästan, förstå. Speciellt om det kommer till honom. Så jag släpper inte saker "bara sådär" för jag vill verkligen kunna förstå, för det är VIKTIGT för mig. Jag älskar någon jag känner väl, inte en sak och inte en liten bebis.

Och han blir inte så svartsjuk. Inte för att han saknar den förmågan, men för att han vet att, på gott och ont (allra mest gott) kanske, är han den som betyder mest för mig, som jag valt och som andra inte kan mäta sig med. Jag skulle kunna träffa hela världen och vara med tusen andra och känna kärlek till en massa, men... inte på långa vägar som till honom. Och jag skulle fortfarande bara längta till honom och hans kropp och hans hjärna och så som han ser mig och allt som inte går att dela lika bra med någon annan än honom. 

 

När jag tycker att jag har gjort något helt fantastiskt och känner mig grym så behäver jag aldrig tänka på hur jag framstår för honom. Jag får säga att jag är bäst i hela världen och det kommer aldrig någonsin störa honom. För om man verkligen älskar någon så finns det inget "jag ska kedja dig på marken". Man ser gärna personen flyga fritt på fluffiga moln eller så. Man ska inte behöva låtsas heller. Så hur mycket jag än känner att jag skryter ogenerat, så kommer det inte låta som skryt i hans öron. Han blir bara glad för att jag ibland kan känna mig så bra. 

Han skulle se mig för den jag är. Och vem jag är bestämmer jag. Sen avgör jag vem jag anser kan se det. Han skulle se det mest av alla. Och den känslan är nog bäst i världen. Han skulle känna detsamma och veta att jag visste vem han var och att just därför kunde jag älska honom såhääääär mycket. För det är så, det är då man verkligen kan. 

 

 

"Det här är varför jag inte åker tunnelbana", sa du och syftade på hur trångt det var. "Men det är ju rusningstid, en timme innan eller framåt så är det inte alls såhär!" sa jag. Vi kunde inte klämma in oss i någon vagn, så vi väntade på nästa tåg som kom strax efter. Det var nästan lika fullt det, men inte riktigt. 

 

Jag vinglade till flera gånger. Stod precis så jag inte nådde något att hålla i. Det var inte riktigt så packad att man stod tryckt mot varenda person. Du höll i den där saken i taket. Efter att ramlat till på en gubbe precis bakom mig och ursäktat mig (fast det såklart inte gjorde något) tog jag tag i din jacka, log lite och sa "det blir bra". Det kändes kul, för jag fann något humoristiskt i att jag upplevde situationen mysig. Vi tittade inte på varandra. Du höll upp din ena arm och jag tog upp min hand lite, tittade på din och visste inte exakt vad jag skulle göra. Du tog tag ungefär runt min handled och jag höll mig fast perfekt kring din. Ett grepp där och ett annat där, jag vinglade inte så mycket längre. Det hela gick ju jättefort, det var som inget speciellt på ett sätt. Men det kändes som längre än "jättefort" för mig, för jag hann tänka så mycket och känna så mycket. Det är så med tid förresten, har jag märkt, att det är när man hinner uppleva, tänka, känna så mycket under några få, eller en halv, sekunder/sekund som man upplever att tiden är/var längre. 

 

"Nu ska jag av" sa jag. Du tittade framför dig, inte på mig, och blinkade som du blinkar ibland. Ingen snabb blinkning, ingen "nu sluter jag ögonen"-blinkning, utan en aningens längre blinkning bara. Det är ungefär som ett "jag vet". Innan dörrarna öppnades och alla skulle trängas för att komma av och in, försökte jag vrida upp en arm för att ge dig en liten kram, men det var ju som sagt trångt. Min arm höjde sig, du tittade på min hand och på mig och så var din hand vid min ."Nej..." sa jag ""... kram?" så kramades vi lite snabbt och knöckligt och du gav mig en puss på kinden som alltid, och som vanligt fick du ingen av mig. "Vi hörs imorgon" sa du, "Aaa, mm, okej" svarade jag i vimlet medan jag gick av. Sen gick jag och log på perrongen, i rulltrappan, på gatan... En kille vars blick jag mötte trodde nog att det var honom jag log åt. Nä... 

 

Många snackar om jantelagen och då avskyr de den alltid och tycker att den ska trotsas. Det handlar oftast om pengar, framgång, helt ärligt handlar det oftast om det då. Visst, visst, men när jag tänker på något som är synd att förringa och handlar om "du ska inte tro att du är något" är det känslan av stolthet och självförtroende hos människor. Och hur många (inkluderat de som är så anti "jantelagen") tänker på det här och att låta andra vara stolta över sig själva? Utan att störa sig så fasligt på det? Försöka dra ner de "på jorden" - kanske är tanken, men det kan lätt bli under jorden istället. 

 

Såhär. Någon är stolt, jävligt stolt, lite lagom stolt och uppvisar det verbalt, överdrivet eller lite lagom och ödmjukt. Personen kanske är upprymd, kanske öser beröm över sig själv. Det är väl bara bra?  Det finns väl få känslor som är bättre än när man känner att man lyckats med något, oavsett vad det är, kanske när man tagit sig igenom något som kändes svårt. Inte en chans på jorden att man är ohälsosamt egocentrisk om man ger sig beröm över det. Jag tycker jag ser den här tendensen rätt ofta, den här tendensen att störa sig på sånt där. Men även tendenser att störa sig på personer med "dåligt självförtroende" för det är ju en synd. Dåligt självförtroende kan skapa irritation, dåligt självförtroende borde rättas till. Stolthet och bra självförtroende (om än för stunden!) verkar ju dock också behöva "rättas till". Man ska ju inte gå omkring och tro att man är "så himla bra".
Men det tänket är så sjukt. Jag vet, det är mycket som är sjukt, betéenden folk har. Inte sjukt då, mänskligt, men jag önskar att folk tänkte till. 

 

Det verkar för många vara okej att ge beröm till någon och det här kan röra personer de anser att de tycker om. Beröm är kul att ge och få tacksamhet och uppskattning för. Men om personen som fått beröm berömmer sig själv vid ett annat tillfälle, njaa, det kan sticka lite. Men det är så själviskt. Det gör mig ledsen. För det bästa självförtroendet får man om man känner uppskattning till sig själv och sedan får bekräftelse från andra. Inte bekräftelse från andra som man blint uppskattar. Får man inte bekräftelse när man delar med sig till någon nära hur grym man tycker att man är, så spelar inte små komplimanger och bekräftelse någon roll för självförtroendet. Det blir som att bygga på: Du duger när jag säger att du duger, inte när du säger att du duger.
Skitenkla exempel: Göra saker till höger och vänster, leta efter någon som säger: Du är bra, du duger. Bygga sitt självförtoende på det. Mindre bra. Eller göra saker utifrån eget huvudet, tycka om sig själv, känna stolthet över sig själv och få bekräftelse och uppskattning av andra för samma saker som man själv tycker om hos sig själv. Det höjer en, det boostar självförtroendet. Och ett äkta bra självförtoende och självkänsla förtjänar alla. Och det gör INTE automatiskt att man får behovet att trycka ner andra, eller att man tror sig äga världen. 

Jag tror såna här betéenden och tänk folk har bottnar i osäkerhet i de själva. Hur som helst passar det inte alls bra i nära relationer. Det är helt enkelt hemskt då. 

Och ärligt talat; lagom, mellanmjölk, ödmjukhet, sverige, svenskt, trist - ni är för många som blandar och blandar ihop det i en uttjatad sörja! Kom igen, ställ dig frågan "Är det så eller är det bara jag som är rädd att det är så?" nån gång. Liite off topic, men on topic liksom... 

Om jag tycker om någon, så vill jag den väl. 

I kärlek kan finnas svartsjuka. Men svartsjuka är inte kärlek. Att vilja göra någon svartsjuk är inte ett tecken på kärlek för mig, oavsett om man vill göra någon ledsen, arg eller bara "se att någon bryr sig". För om man inte bryr sig om att den man påstått "tycker om" behöver uppleva den hemska känslan av svartsjuka, är det tecken på drag som jag inte vill ha med att göra mer än nödvändigt. Och om man främst vill framkalla svartsjuka, istället för kärlek och uppskattning, tyder det på en skev syn på "kärlek" och bekräftelse... Och svartsjuka kommer de flesta drabbas av tillräckligt här i livet. 

Om jag bryr mig om någon eller om jag vill ha någon, och det andra förutsätter det första, då vill jag främst göra personen glad och sist av allt få personen att uppleva negativa känslor. Och det ska vara jämlikt, annars kan det vara. Annars mår man bara dåligt. 

Bara det alltså. 

Drömde att jag träffade en läkare. Hon hette någoting fint och lite längre. Tre stavelser. Minns ej vad. Hon log mycket och var snäll. Vi pratade och hon var mer personlig än vad en läkare ska vara i vad som ändå var ett patientsamtal. 

Tillbaka till läkaren. Hon satt på en liten boll, i luften. Ovanför staden. Helt plötsligt såg jag utsikten över staden och solen lyste lågt i oranged och lila. Det var så vackert och jag utbrast "Åååh, jag måste ta en bild på det här, kolla vyn!!!" hon höll med. Jag letade efter min kamera, men då fick jag en sån otrolig höjdskräck. Jag blev livrädd, för jag insåg att jag satt uppe påm en stor boll, utan någon säkerhet. det fanns inget som skyddade och den lutade ju. Om jag sklulle ramla skulle jag vara så död. Jag trevade efter kameran, trevade med kameran, höll  nästan på att spy när jag tänkte på var jag var och det var verkligen en äcklig och realistisk känsla när jag såg och kände mig själv falla genom luften flera hundra meter ner mot min död. Det hände alltså inte, men det var så nära vad som skulle kunna ske. Jag hann tyvärr inte fota innan solen gått upp och det var hur soligt som helst.

 

Bilden av min dröm zoomades ut, så jag såg inte från mina ögon längre, utan från håll så att säga och jag såg att vi satt på månen. Och jag undrade hur det kom sig att vi satt på månen och varför månen var så liten och hur vi kunde andas och om människor verkligen ska hoppa upp på månen och sitta där. Var det verkligen bra?! 
Vad läkarsamtalet handlade om riktigt kan jag inte minnas, men psykiatriker var hon iaf :) Kanske sa vi ingenting vettigt - hur som helst: 

 

Det hade blivit jättesoligt; det lyste verkligen som på morgonen i ett ljust sovrum med morgonsol, utan något mörkt för fönstrena. Sådär galet. Jag tänkte, bäst att skynda nu och i nästa sekund var på någons studentskiva, men jag vet inte vems. Jag fotade och filmade. Studenterna sprang runt. Jag såg att jag var på min gamla grundskola, men nu tog dem studenten där (?). Min bror vad med mig också samt några kompisar till mig eller honom (minns ej). Det sista jag minns att jag tänkte och gjorde var att "det måste komma fler studenter så det blir mer liv i min bild, det ser lite tomt ut" och jag väntade med att ta bilder/filma. 

Varje dag utan dig förlorar ett barn extra sin favoritleksak 

en flicka ser sin katt bli överkörd 

fler hundvalpar plågas till döds 
fler familjer splittras i krig
fler åldringar kör ner bilen i sjön 

 

Det måste utan tvekan vara så. 

Det är patetiskt av mig att gråta vid datorn, gråta till musik, gråta på väg till affären, gråta på väg hem, gråta på tunnelbanan, gråta på natten, gråta i soffan - bara för att ingenting kan kännas sorgligare. 

 

 Jag vill öppna ögonen igen

titta på dig och skratta

åt att allting bara var ett skämt. 

Jag kunde vara arg, eller du kunde vara, eller vi kunde båda vara arga

skratta och kolla på varandra och säga att vi får inte skrämmas sådär 

och jag kunde slå dig och du kunde se gladast ut i världen och pussa

mig 

 

Jag står inte ut ju 
Jag drömde att Bubbi dog också. Lilla tjockis, han ska inte dö... Sötaste. 
Men han saknar dig också. 

 

Det spänner och smärtar i halsen, käken, bröstet, ögonbrynen... 

Lite svårt att hindra tårarna. 

Man kan leva fast man föddes utan halva hjärnan... Jag borde kunna leva fast jag saknar något jag föddes utan, även om det känns som att det är halva mig som saknas. 

Är det så värt att få andas? Få vakna? 

Vill man bo i en liten mörk grotta resten av sitt liv om man sett solen? 

 

http://www.youtube.com/watch?v=rjFaenf1T-Y

 

 

 

 

Alla flickorna är så fina
de är överallt

och det enda jag har att komma med
är att jag inte är dem

 

 

Det har varit en del festande på senaste tiden. Men det är okej.
Det har varit roliga utekvällar. Det är sommar. Jag är singel. Etc, etc...