Jag orkade inte längre. Orkade inte längre sitta upprätt vid din sida. Mitt huvud sjönk mot din axel. Sedan ännu längre ner. "Vänta... Du ska få en kudde" sa du. Jag log för mig själv; så fin, så du.

 Jag somnade till under filmen. Filmen som jag inte ens ville se, för jag hade sett den. Och jag var jättetrött, men vågade inte dela säng med dig än. Så en film ville jag absolut kolla på för jag "kunde inte" sova.

 

När filmen var slut pratade vi lite och båda var jättetrötta. Då fick mitt huvud sjunka ännu längre ner, jag la det i ditt knä och vände mig in mot dig. Jag orkade inte kolla på dig, det kändes för klyschigt. Det var precis så jag tänkte. Men hur länge kan man undvika någons blick? Det hade blivit för konstigt. Jag tittade upp på dig och jag har ingen aning om hur jag tittade eller hur jag såg ut. Du tittade, uppenbarligen, ner på mig... länge. Eller det kändes som länge. Jag tänkte att det här börjar bli riktigt kul; är vi så nervösa, eller är vi så obekväma med varandra? Det är vi ju inte. Så är vi båda så nervösa? Över samma saker eller över olika saker?

 

Du tittade på mig med en stel blick, kanske fokuserad, kanske nervös, kanske irriterad, kanske fundersam. Inte vet jag, men sen böjde du ditt huvud och gav mig kanske den snabbaste pussen i historien på munnen. Ditt huvud var tillbaka snabbt och jag låg och tittade upp på dig, men nu var jag tvungen att le. Du log inte så mycket. Men jag log jävligt mycket tror jag.