Många snackar om jantelagen och då avskyr de den alltid och tycker att den ska trotsas. Det handlar oftast om pengar, framgång, helt ärligt handlar det oftast om det då. Visst, visst, men när jag tänker på något som är synd att förringa och handlar om "du ska inte tro att du är något" är det känslan av stolthet och självförtroende hos människor. Och hur många (inkluderat de som är så anti "jantelagen") tänker på det här och att låta andra vara stolta över sig själva? Utan att störa sig så fasligt på det? Försöka dra ner de "på jorden" - kanske är tanken, men det kan lätt bli under jorden istället. 

 

Såhär. Någon är stolt, jävligt stolt, lite lagom stolt och uppvisar det verbalt, överdrivet eller lite lagom och ödmjukt. Personen kanske är upprymd, kanske öser beröm över sig själv. Det är väl bara bra?  Det finns väl få känslor som är bättre än när man känner att man lyckats med något, oavsett vad det är, kanske när man tagit sig igenom något som kändes svårt. Inte en chans på jorden att man är ohälsosamt egocentrisk om man ger sig beröm över det. Jag tycker jag ser den här tendensen rätt ofta, den här tendensen att störa sig på sånt där. Men även tendenser att störa sig på personer med "dåligt självförtroende" för det är ju en synd. Dåligt självförtroende kan skapa irritation, dåligt självförtroende borde rättas till. Stolthet och bra självförtroende (om än för stunden!) verkar ju dock också behöva "rättas till". Man ska ju inte gå omkring och tro att man är "så himla bra".
Men det tänket är så sjukt. Jag vet, det är mycket som är sjukt, betéenden folk har. Inte sjukt då, mänskligt, men jag önskar att folk tänkte till. 

 

Det verkar för många vara okej att ge beröm till någon och det här kan röra personer de anser att de tycker om. Beröm är kul att ge och få tacksamhet och uppskattning för. Men om personen som fått beröm berömmer sig själv vid ett annat tillfälle, njaa, det kan sticka lite. Men det är så själviskt. Det gör mig ledsen. För det bästa självförtroendet får man om man känner uppskattning till sig själv och sedan får bekräftelse från andra. Inte bekräftelse från andra som man blint uppskattar. Får man inte bekräftelse när man delar med sig till någon nära hur grym man tycker att man är, så spelar inte små komplimanger och bekräftelse någon roll för självförtroendet. Det blir som att bygga på: Du duger när jag säger att du duger, inte när du säger att du duger.
Skitenkla exempel: Göra saker till höger och vänster, leta efter någon som säger: Du är bra, du duger. Bygga sitt självförtoende på det. Mindre bra. Eller göra saker utifrån eget huvudet, tycka om sig själv, känna stolthet över sig själv och få bekräftelse och uppskattning av andra för samma saker som man själv tycker om hos sig själv. Det höjer en, det boostar självförtroendet. Och ett äkta bra självförtoende och självkänsla förtjänar alla. Och det gör INTE automatiskt att man får behovet att trycka ner andra, eller att man tror sig äga världen. 

Jag tror såna här betéenden och tänk folk har bottnar i osäkerhet i de själva. Hur som helst passar det inte alls bra i nära relationer. Det är helt enkelt hemskt då. 

Och ärligt talat; lagom, mellanmjölk, ödmjukhet, sverige, svenskt, trist - ni är för många som blandar och blandar ihop det i en uttjatad sörja! Kom igen, ställ dig frågan "Är det så eller är det bara jag som är rädd att det är så?" nån gång. Liite off topic, men on topic liksom...