"Det här är varför jag inte åker tunnelbana", sa du och syftade på hur trångt det var. "Men det är ju rusningstid, en timme innan eller framåt så är det inte alls såhär!" sa jag. Vi kunde inte klämma in oss i någon vagn, så vi väntade på nästa tåg som kom strax efter. Det var nästan lika fullt det, men inte riktigt. 

 

Jag vinglade till flera gånger. Stod precis så jag inte nådde något att hålla i. Det var inte riktigt så packad att man stod tryckt mot varenda person. Du höll i den där saken i taket. Efter att ramlat till på en gubbe precis bakom mig och ursäktat mig (fast det såklart inte gjorde något) tog jag tag i din jacka, log lite och sa "det blir bra". Det kändes kul, för jag fann något humoristiskt i att jag upplevde situationen mysig. Vi tittade inte på varandra. Du höll upp din ena arm och jag tog upp min hand lite, tittade på din och visste inte exakt vad jag skulle göra. Du tog tag ungefär runt min handled och jag höll mig fast perfekt kring din. Ett grepp där och ett annat där, jag vinglade inte så mycket längre. Det hela gick ju jättefort, det var som inget speciellt på ett sätt. Men det kändes som längre än "jättefort" för mig, för jag hann tänka så mycket och känna så mycket. Det är så med tid förresten, har jag märkt, att det är när man hinner uppleva, tänka, känna så mycket under några få, eller en halv, sekunder/sekund som man upplever att tiden är/var längre. 

 

"Nu ska jag av" sa jag. Du tittade framför dig, inte på mig, och blinkade som du blinkar ibland. Ingen snabb blinkning, ingen "nu sluter jag ögonen"-blinkning, utan en aningens längre blinkning bara. Det är ungefär som ett "jag vet". Innan dörrarna öppnades och alla skulle trängas för att komma av och in, försökte jag vrida upp en arm för att ge dig en liten kram, men det var ju som sagt trångt. Min arm höjde sig, du tittade på min hand och på mig och så var din hand vid min ."Nej..." sa jag ""... kram?" så kramades vi lite snabbt och knöckligt och du gav mig en puss på kinden som alltid, och som vanligt fick du ingen av mig. "Vi hörs imorgon" sa du, "Aaa, mm, okej" svarade jag i vimlet medan jag gick av. Sen gick jag och log på perrongen, i rulltrappan, på gatan... En kille vars blick jag mötte trodde nog att det var honom jag log åt. Nä...