Jag lunkade längst st:eriksgatan, hade inte så bråttom. Sunkig kände jag mig; mitt otvättade korta hår fick gömma sig under en svart mössa. Lite röda märken på huden, flammig här och var, men jag orkade inte ta på foundation. Inget smink alls hade jag. Min vanliga gamla jacka, svarta baggy chinos och en stor tygkasse över axeln. Jag kände mig 0% fin, men sket i det. I flera månader har jag undvikit speglar nästan konstant, tycker inte om vad som hänt med ansiktet och näsan.

Då kommer en man i motsatt riktning, som liksom siktar in sig på mig, han viftar lite och säger: Excuse me..
Javisst, tänkte jag, en turist som vill fråga om vägen elr så. Turisten var en väldigt kortvuxen man, kanske 165 cm, han hade grått hår och lite grått skägg. Han var kanske 60 år och såg väldigt trevlig ut.

Jag: *ler* -Yeah, hi..?
Han: *ler en massa* -You look great!
Jag: *tänker oj, trevlig inledningsfras, amerikaner är väl såna, men vad var frågan?...* -Uhm... thanks!
Han: -NO, Thank YOU! You look so great, you should really... look yourself in the mirror! You look so great...
Jag: *ler massa men ser typ jättechockad ut* Uhm... uuuh thaaaanks...... uuhm??? Thanks!!.... Byee...?

Och så viftade jag lite med handen som Hejdå, stranger, efter att jag förstod att han bara ville säga det, för något mer sa han inte, han bara sa de orden och stod där och log :)
Han såg skitglad ut och viftade med handen och vi gick åt varsitt håll...

Jag vet inte varför han sa så, kan tillägga att han inte var full eller narkotikapåverkad, han hade heller inte ett sliskigt/äckligt sätt. Han kanske verkligen tyckte jag var fin, eller så tyckte han jag såg ledsen ut (eller ful) och ville göra mig lite glad. Hursomhelst... jag blev väldigt glad. Och väldigt förvånad. Men jag fortsatte léendes gatan ner :)