Man kan låtsas, men låtsas är relativt ändå. Så låtsas man verkligen? Allt är relativt. Allt kan lika gärna vara fejk. Eller sant. Allt man gör - vad betyder det ändå? Vad är det som gör världen runtomkring verklig? Vad är det som gör den så sann? Jag tror det som finns inuti våra kroppar, huvuden, är minst lika sant.

Man kan bygga världar, som man blåser såpbubblor. Men de spricker aldrig, om man aldrig slutar låtsas. På ett sätt tror jag dom är verkligare än det andra, än det vi ser med våra ögon. Kalla mig en drömmare, för det är exakt vad jag är. Det är exakt vad jag alltid varit, ända sen jag var liten, så långt jag kan minnas. 
Jag har inte behövt så stort mått av "verklighet", jag har skapat min egen. Den har varit min och den har varit precis som jag velat ha den. Insluten i min egen värld, konverserat med själar som ingen vet existerar, målat allt i ljuva färger.

Jag ser allt avskalat nu för tiden. För det finns så mycket runtomkring, det finns så mycket prat, det finns så mycket ångest... Det finns så otroligt mycket saker runt omkring ALLT. Som damm, som man bara vill blåsa bort. Och det är precis det min hjärna gör. Naivt... Och sjukt vackert. 

Det enda som är riktigt sant är det vi inte kan ta på.

 

2007-03-17